Jag hittar mig själv i badrummet. Med saxen. Och kammen. Jag har en otrolig lust att klippa mitt egna hår. Det inre barnet i mig skriker "klipp". Hur svårt kan det vara liksom?

Äsch, jag vet inte.

Kanske håller jag på att bli gammal. Men när blev det okej att betala över 40 euro för att få sitt hår klippt. Jag överväger på allvar att klippa håret själv med kökssaxen eller bara låta det växa. Kanske blir det bättre om jag rullar det i rastor. Jag tycker inte ens om att gå till frissan.

Om du bor i Helsingfors, var går du och klipper ditt hår?

Vad ska jag göra med mitt hår?


Bild tagen idag.


För ett halvår sedan.

Kortare eller längre?

Jag måste erkänna en grej. Jag har varit otroligt trött denna vecka. Alltså otroligt trött. Igår skulle jag titta på ett videoklipp på datorn. Så jag rustade upp med lite godis. En timme senare vaknar jag, fortfarande med en tyrkisk peber (turkinpippuri) i munnen och en grå dregelfläck på dynan.

Så äcklig är jag.

Ni måste kolla Lilla onsdag (klicka). Favoriten Choko Lindgren är med. Det roligaste jag sett denna vecka.

Vet ni. Jag är så fruktansvärt rastlös. Har så grymt tråkigt. Jag har läst alla bloggar som finns på hela internet. Har läst allt som finns på facebook att läsa. Mina ögon har fått kantigare form. Har bakat kaka.

Och det finns ju så mycket jag egentligen borde göra. Skoluppgifter. Pest och döden.

 

Jag heter Jennifer. För de flesta är mitt namn svårt att uttala. När det kommer till finskspråkiga tycker jag att det skett en liten förändring. För tio år sedan fanns det en tendens att säga "Jennifer" precis som det skrivs. Också "Venniver" har förekommit. I dagens läge hör jag allt fler "tzeniför". Ett försök att uttala mitt namn engelskt. Globalisation på mikronivå?

Själv uttalar jag det i regel "Jennifär" eller kanske vardagligare, eftersom jag kommer från huvudstadsregionen ,"Jennifää".


OBS! Innehållet i detta inlägg är baserat på ytterst subjektivt empiriskt data.

Jag kan inte sätta fingret på varför, men det känns som om någon flåsar mig i nacken.

Sällan, men ändå ibland, rasslar det in meddelanden från okända män på mitt facebook-konto. Denna gång från Jimmy. Jimmy berättar att han är ny på facebook. Han vill träffa människor, säger han. Sedan blev han kär i mig:

"Reading your profile has sparked my interest.your profile seems honest, and it makes my heart stop beating,that's because Your smile has a beauty that i find in no other profile... As long as my heart beats, I shall seek out your soul and be fulfilled!."

Så han praktiskt taget bestämmer sig för att fria:

"We seem to have some little interest that could be developed and might lead to something of a lifetime together."

Men då blir jag lite orolig. Distansförhållande är väl inte kul. Men innan jag hinner fundera så mycket på saken, lugnar Jimmy ner mig:

"I know you feel we are far from each other, but i strongly believe we still can make this work when we are ready to have some one to share and spend the rest of our live with again."

Sedan berättar han kort om sina egna intressen. Jimmy gillar att dansa och simma. Så berättar han att han är villig att resa jorden runt för sin älskade och slå sig ner var han än finner "den rätte".

Nåja. Jag förstår att jag är charmig och så. Men kom igen Jimmy. Det enda du får se på min profil och således vet om mig är mitt namn, att jag studerat vid Helsingfors universitet och så har du sett en pytteliten profilbild:

Hade idag första franskatimmen. Föreläsaren är fransk. Inte finsk som lärt sig franska. Han talar engelska med fransk accent. Sådär som man hör att de gör på film. "Zis will 'elp you." Och så ser han ut som gubben från Despicable me.

Bild från IMBd.

Men han sätter nog min scenskräck på spel. Han bara pekar på en och så ska man kunna säga något på franska. Högt. Framför klassen.